självbevarelsedrift

Där är hon plötsligt. Fyra år senare så står hon där. Jag är övertygad om att hon inte har sett mig. Vid första anblick känner jag inte igen henne. Jag är på väg mot hennes håll, hon står och tittar på golvmoppar och jag ska ha handdiskmedel. Jag stannar i steget och viker av då jag känner igen tatueringen. Där är hon.

Jag irrar mig bort. Jag vill inte möta henne. Det finns ingen anledning att ens säga ”hej”. Så väl kände vi aldrig varandra. Det fans ingen framtid för fyra år sen och i min värld finns i dag ingen gemensam historia. Den enda historia som finns är min, och min historia är en detalj i hennes värld. ”No hard feelings” inget känslomässigt uppbrott och ingen saknad. Det finns ingen anledning att ens låtsas som vi vore ytligt bekanta. Vid två tillfällen har vi träffats på ett hak. Jag kommer på mig själv med att huvudorsaken till att ja flyr är att en och annan detalj bör förklaras och vilket egentligen inte är någon stor grej. Men att förklara det fyra år efter att det hände känns lite som at slösa. Dessutom finns det en fråga som hon troligtvis kommer ställa och de frågan skulle kunna göra att samtalet förlängs aningen. Det är det som bekymrar mig. Om hon skulle få syn på mig och ställa just den där frågan finns risken att hon skulle dröja sig kvar och jag vill absolut inte ha ett utdraget samtal med henne som skulle kunna resultera i att jag en eftermiddag inom snar framtid skulle bli sittandes med henne på ett café. Det är den rädslan som får mig att fly fältet. Det är inte feghet som jag ser det, det är självbevarelsedrift.