Digitalklockan där i skyltfönstret var det första steget,
Iphonen i min ficka är en bit på vägen. Från Nintendo till Apple. Game &
watch var varje unges viktigaste leksak. Snobben och hans gäng spelar tennis
kunde underhålla mig i timmar. Digitalklockan blev aldrig riktigt min. Eran var
för kort och somliga ansåg att det var viktigare att man lärde sig en ”riktig
klocka med visare.” Man bör kanske notera att de där klassiska digitalsiffrorna
inte finns överallt. Klockan på min Iphone har allt annat än de där klassiska
digitala sifforna. Det är inte helt självklart att man hittar dem, dock kan man
lit på micron i köket, de har klassiska digitala siffror, det finns hopp.
Nintendo Entertainment System och Commandore 64 dök upp hos
kompisarna och jag tror att jag redan då förstod att jag aldrig skulle gilla
det där med att spela tv-spe och sådant. Game & Watch var så långt jag
kunde sträcka mig och då hade jag verkligen tänjt på gränserna. Spelnörd skulle jag aldrig bli, men jag
gillade digitalklockor, jag gillade digitala siffror, skitsnyggt. Kassettbanden, nittio minuters längd där allt
jag älskade fick plats, där allt jag älskade lagrades i väntan på den där
freestylen som jag aldrig riktigt ägde. Jag föredrar mp3.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar