inspelningsbar box

Påskhelgen är över, påsken då hotet om snöblandat regn förvandlades till löften om en tidig sommar. Grillen och gräsklipparen åkte fram, och timmarna framför tv-n reducerades kraftigt. Nu sitter man här och försöker lära sig hur en ”inspelningsbar box” till tv-n fungerar. Jag har till alldeles nyligen varit ovetande om att jag ägt en inspelningsbar box. Märkligt det där, men nu helt plötsligt känner jag ett behov av att ”spela in” allt mellan himmel och jord, jag som inte ens tänkt tanken för några månader sen.

Ändå tycker jag det hela är lite pinsamt. Inte just det att jag inte kan hantera boxen. Det stör mig inte det minsta. Nej det jag skäms över är att hela konceptet känns så ”80-tal.” Jag minns ju VHS, stora gråa fula monster. Kom vi inte längre liksom? Ska man sitta här igen och programmera in tv-utbudet för att kunna lagra det och se på det i efterhand. Alla som var med på den eran då videon var kung vet att man spelade in timme för timme utan att egentligen titta på det.

Jag skyller på att jag är en fattig människa som inte har råd att köpa ”appletv” och börja streama. Det vore naturligtvis det mest logiska. Det känns mer rätt. Man hämtar hem det man vill se då man verkligen vill se det snarare än att man spelar in och sparar på hög. Det är det som är det pinsamma. Det känns som jag tar ett steg tillbaka i stället för ett steg framåt. Jag har inga problem med nostalgi, inte alls, fast om jag nu skulle drömma mig tillbaka brukar inte 80-talet vara den era som står överst på min önskelista.

Gjort är gjort, jag har prövat att programmera boxen. Hur vida jag lyckats återstår ju att se. Jag tröstar mig själv med att jag får mer för pengarna på det här sättet. Boxen står ju där, och tv-utbudet är ju ”a never ending story” så jag har ju redan betalt för det liksom.  Förvisso medger jag att jag frestas av möjligheten att spela in tv-serier i stället för att köpa dyra boxar, men jag tror  att det argumentet är självbedrägeri. Pinsamt, ett steg tillbaka. Så är det bara.