gamla filmer

Jag minns hur mina föräldrar pratade om filmer som " easy rider" och " mandomsprovet" och kunde inte förstå grejen riktigt. Lika lite som jag kunde förstå mina föräldrars förtjusning över Elton John, simon and Art Garfunkel eller Beatels. Än värre blev det då morfar och mormor pratade om " singing in the rain" eller " sounds of music." Men vem är jag att döma? Här sitter jag nu och tittar på " Forrest Gump" eller " När lammen tystnar" jag lyssnar på Guns and roses, Madonna och Gessle. Filmer mellan 2004-2014 känns det knappast som jag ens minns med ett fåtal undantag. Det samma gäller naturligtvis musiken. Det är som om jag inte fattar grejen med det nya. Och det skrämmer mig. Det är ett tydligt tecken på att jag stannat i utvecklingen. Eller för att tala klarspråk, jag börjar bli gammal. Eller är det bara så att sanningen som utgör grunden för ens egna identitet läggs där under den där perioden då man går in i tonåren och kommer ugnsform vuxen?