onåbar

Det är en märklig känsla, det där med att vakna vid 05.00 och vara utvilad. Det känns so om man får tid på sig att vakna till. Jag börjar förstå min papa allt mer som också var morgonpigg. Jag kunde inte förstå hur det kom sig att han kunde vara så pigg och vid så gott humör då man själv var halvdöd vid 06.30. nu fattar jag.

Man hinner få tystnad. Det ringer inga telefoner, det är bara jag och mina tankar, min musik, mitt kaffe och så katten Tuff då, förstås. Det är i den skälvande stunden som man får reda på om dagen kommer börja med molnighet eller med solsken. Man hinner vakna och har man tur så hinner man sortera lite tankar. Man hinner få någon form av uppfattning om dagsläget. Det pratas en del om ”mindfulness” jag antar att detta är min variant av det.

Det är en av de saker som jag verkligen uppskattar med att vara ”singel utan barn” just det där uppvaknandet i ensamhet. Klart att sällskap då och då kan vara trevligt. Men att ständigt ha någon mer runt omkring sig på morgonen är inte direkt något som jag längtar efter. Jag är inte säker på att alla skulle hålla med mig, men just på morgonen trivs jag väldigt bra i ensamheten med mina tankar, min musik och mitt kaffe.