Det är en bra början på veckan

Jag kan inte sluta tänka på det. Regnet faller ner och det vilar ett dunkel i husets alla rum. Och jag kan inte sluta tänka på det, jag saknar det, jag längtar efter det och jag behöver det. Tanken tar mig en bit på vägen men tanken kommer inte räcka i all evighet. Jag kan inte sluta tänka på det, jag behöver det, jag längtar det.

Fukten tycks nå mig hur jag än försöker dra mig undan. Fukten finns där i form av droppar på fönstrets utsida. Fukten finns där i luften som jag andas, fukten finns där i tankarna som jag inte förmår att tränga undan. Det tycks kvitta vad jag än gör, det tycks inte spela någon roll hur jag än försöker, jag kan inte sluta tänka på det.

Jag skulle kunna ringa någon som skulle kunna tänka sig lyssna. Jag skulle kunna prata om det, men jag tror inte det jagar tankarna på flykt, snarare lockar det fram dem i ljuset, det lilla ljus som finns en regnig dag i mitten av september. Och jag skulle kunna ringa någon och prata om det, men att prata är en sak, att uppleva är en annan och det krävs kanske att man upplevt det jag pratat om i någon form för att förstå tankarnas envishet, och då de där tankarna griper tag om en är de omöjliga att släppa, då går det inte att sluta att tänka på det. Det är en omöjlighet.

Almanackan deklarerar att det är fullmåne inom några nätter. Jag vet inte om det har någon betydelse, kanske månens framfart spelar en roll, kanske inte. Kanske handlar det om ett par nätters god sömn. Kanske handlar det om blotta tanken, den där tanken som gnager sig fast, den där tanken som äter upp ens sinnesro inifrån och ut.

Det finns saker som är enkla här i livet. Det finns saker som man inte behöver tänka över, saker som inte kräver något som helst grubblande. De där enkla sakerna som är så självklara, det där som man inte kan släppa taget om, det är just det självklara som inte lämnar tankarna i fred det som är omöjligt att sluta att tänka på. Och jag slukar det med hull och hår.

Redan efter två koppar kaffe och tjugotvå minuters vakenhet har tankarna hunnit ikapp en och de kommer inte vika från ens sida. Det vet man. Det är bara så det är. Och jag försöker bevara, jag försöker att svara, jag försöker att agera, jag försöker att bara vara. Tankarna övermannar mig, besegrar mig. Tankarna fyller mig, och de värmer mig, jag älskar dem då de blandas ut med droppar som ihärdigt slås sönder mot fönsterrutans utsida. Det har regnat från och till det senaste dygnet, och mer regn är att vänta, och troligtvis en hel del tankar med.

Phantom of the opera och ”music of the night” ska slå tankarna ur skallen på mig men det resulterar snarare i raka motsatsen, tankarna bankas allt djupare in i mitt medvetna. Tankarna slår rot och man är hjälplös. Och fukten har dragit in över en. Dropparna på fönsterrutan tycks aldrig torka, regnet tycks aldrig upphöra. Och fukten i luften går inte bort, och jag fruktar att morgondagen inte heller kommer  att erbjuda någon sol. För kanske är det fukten och dunklet som för med sig de där tankarna, de där tankarna som jag själv inte förmår att jaga undan. De där tankarna som jag saknat, de där tankarna som får mig att le och vibrera av liv.  Det är sådana där tankar som inte släpper taget om en, som dröjer sig kvar då man sätter sig vid skrivbordet och sorterar papper i dunklet medan Guns and roses ”bad obsession” ändå ger en känsla av igenkännande. Jag skulle tro att man kan fylla hjärnan med betydligt tristare tankar än dem som regnet erbjuder.  Med andra ord, det har varit en riktigt bra början på veckan.