Den första timmen

Den första timmen, det är så det känns. Den där timmen då allt som finns är en själv. För mig innebär det tankar, trevande och ständig uppkoppling mot nätet och en tv som går i bakgrunden. 

Det finns alltid vita fläckar på kartan. Ibland är vi inte medvetna om dem, i bland vet vi att de finns men vi tvekar eller till och med undviker att närma oss dem. Orsaken är kanske inte så viktig. Däremot är det ändå så. 

Det finns nog en del vita fläckar på kartan som jag personligen tror att vi skulle behöva besöka. Vi borde våga möta dem för vi har inget att förlora på det. Vi måste rensa undan bruset som stör, fokusera och bege oss mot dessa vita fläckar och börja kartlägga.

Det är ju inte så att det handlar om nya kontinenter, snarare så att ingen eller få av de som besökt platsen eller befinner sig där känt något större behov av att kartlägga. Har för mig att man ibland säger att man lägger ner mer resurser på att utforska rymden än man lägger på att utforska haven. Vet inte om det är sant men ändå. Om vi utgår från att det stämmer, bara för ett ögonblick och sen använder det som liknelse.

Varför lägger vi så lite tid på " haven" ett landskap fullt av vita fläckar. Vi har tekniken, vi har möjligheten och ändå väljer vi att fokusera oss på stjärnorna. Vad är det som gör att vi inte ger oss ner i djupet. Den kunskap som havet gömmer borde vara av lika stort intresse. 

En del som har möjligheter, kunnande och teknik för att kunna utforska " haven" tycks inte vilja bege sig till vissa delar. Vad fruktar de? Sjömonster? Borde inte det locka. Det blir mer hypotetiska beskrivningar av vad man kunnat se med hjälp av ekolod och liknande teknik, små enkel konstateranden men inte mer än så. Varför frågar jag mig denna första timma. Varför inte ge sig ner på i djupet? Varför siktar man bara mot stjärnorna så att säga?