Solen sjunker allt snabbare och det är knappt att dagen
räcker till för en eftermiddagslur. Jag försöker dopa mig med kaffe för att bli
av med min mentala mjölksyra. Det finns inte där, inte nu, det finns inte där,
men det är på väg. En dag till, två dagar, kanske en månad eller så. En stadig
middag och så bunkrar jag upp med värmeljus. Början på slutet, en framtid som
väntar bakom hörnet, och jag hoppas på en lång natt, jag bunkrar med värmeljus.
Med lite tvång och så lite tid att slå ihjäl förmår jag mig
att ta ett steg till, steg för steg och jag ska ta mig runt, åtta kilometer och
lite till. Allt det där som jag undrar men aldrig vågar fråga. Allt det som jag
vill, det där som jag känner igen från i förr, men jag undrar om det som var så
sant då gäller fortfarande. Det är bara början, det är långt kvar, och jag
finner tröst i det då jag tvingar min kropp till lydnad och underkastelse, åtta
kilometer och lite till.
Tio år gick så snabbt, tjugo år gick ännu snabbare. Jag
behöver fyra hundradelars sekundes fördröjning, jag begär inte synkronisering,
bara några hundradelar, fyra hundradelar tror jag krävs, men sex hundradelar
vore naturligtvis ännu bättre. Kanske jag kunde skapa en konstpaus. Jag påminns
om att det är skillnad på ”äpplen och päron” och jag vet vad jag valde, men jag
måste tydliggöra det val som var så uppenbart för mig, sälja in mitt val, ett
val som det aldrig någonsin rådde någon tvekan om. kanske är det just det som
är poängen med allt, sälja in ett val, en attityd som genomsyrar allt från
doften efter duschen till filtret man använde senast på instagram. Jag får
säkert nya tankar och kanske ett och annat svar via mitt headset då jag är ute
och går medan solen är på väg ner. Det blir en fantastisk promenad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar