Spotlighten skickar blått ljus rakt ut motdandgolvet. Det träffar henne, det färgar hennes ansikte blått. Hon har någon topp och en kjol. Jag är yr, det är varmt. Troligtvis en av de varmaste nätterna just denna sommar. Jag försöker överleva dansen. Jag inser att det är första gången på tio år som jag dansat. Blått ljus, och jag försöker hitta takten. Jag misslyckas. Runt omkring mig och kvinnan som doftar hallon far andra par förbi.
Tio år? Jo det har gått tio år. Jag känner värmen plåga mig, värmen äter uppsug inifrån och jag la bara kämpa emot så gott jag kan. Mitt högreven tycks ha fastnat mellan hennes och jag känner hur knät hamnat i en vinkel som jag inte ens trodde var möjlig för mig att skapa med mina hopplöst klumpiga fötter.
Kul, hur kul som helst. Ändå är set inte som förr. Jag försöker kommunicera med henne som jag dansar med, men det ångrar jag bittert för genast hamnar jag i otakt. Jag är förlorad. Jag måste göra något, vad som helst för jag förlorar detta. Dans går ut på att killen ska föra och tjejen ska svepas med. Jag måste göra något. Svetten forsar nerför min panna och vidare ner över mitt ansikte.
Hopplöst. Ändå total lycka. För första gången på tio år gjorde jag något so. Jag en gång i tiden älskade.jag gjorde det kanske inte lika bra som jag vill minnas att jag gjorde det förr, men jag gjorde det. Helt plötsligt hade jag fått en upplevelse av ett danshak som var känt i hela landet, jag var på ett legendariskt ställe. Jag hade velat åka dit en längre tid och jag hade lyckats genomföra det. Dessutom hade jag gett mig ut på dansgolvet vilket jag var nöjd med. Det var dåraktigt för jag visste att jag inte alls var tillräckligt bra för att platsa där, men jag försökte ändå, jag trotsade det. Jag var lycklig. Jag var nöjd. Vad skulle jag klaga över? Jag var på en dansbana en sommarnatt och jag fick två danser som seden bjöd, dessa två danser var med en kvinna som doftade hallon och vars ansikte färgades blått av spotlights medan jag höll på att dö på kuppen på grund av att jag var otränad och värmen bröt ner mig sakta men säkert. Vad spelade det för roll? Jag var lycklig.
Saker kanske inte längre är vad de en gång var. Men man kan göra det på ett annat sätt i dag. Man kan alltid göra något. Det fin s inte på världskartan att lägga sig ner och dö, sluta och leva för att man plötsligt åter är en singel utan barn i yngre medelåldern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar