mot horrisonten

Man drömmer om den där resan. I vissa fall blir resan bara en dröm och inget mer. I andra fall planerar man den, man förbereder sig. I vissa fall råkar resan ”bara” bli av. Det vill sig bara så. Man pratar om den där resan efteråt. Man minns den. Man drömmer sig tillbaka. Den där resan kan man leva på, minnena och nostalgin ger energi.

Men då man gör resan, då resan pågår vad hinner man tänka då? Man är på väg hela tiden. Ibland märker man inte ens att fartyget som man reser med lämnat hamn och man är på väg ut mot öppna vatten. Man är så besatt av planerandet, viket till viss del är väl motiverat. Man ska hålla koll på packningen och man måste veta när man kommer fram, och vara förberedd med pass och liknande så man glömmer att drömma om vad man ska göra då man kommer fram.

Man fokuserar sig på problemlösningar. Man stakar ut vägen, förändrar resplanen, och anpassar tidschemat och har en naiv förhoppning om att man kanske lyckas få in något ”spontant” på bekostnad av något planerat. Det är sällan eller aldrig som man stannar upp och låter tanken sjunka in. Hur ofta tänker man i banor som ”jag gör resan nu, det är just nu som det händer.”

En del reser för att komma bort, för att vila upp sig, andra för att se, uppleva och upptäcka, se något helt annat.  Det är så lätt att tappa fokus på syftet med resan och låta andra faktorer gripa in och ta över.  Det har pratats i månader, det har planerats. Men tystnaden som kanske får en chans att bryta in ger möjligheten till att landa, en möjlighet att inse att resan pågår för fullt. Det är en härlig känsla. För man har ju längtat så enormt. Just där och då lyfter man blicken och låter den svepa, synfältet vidgas. Just där, just då är man på resa. Kan man fortsätta med lyft blick i stället för att stirra i marken kommer man uppleva resan. Kan man bara finna en tillit till att redan planerat allt i den utsträckning som är möjligt, kan man bara finna tillit till att man är så förberedd som man kan bli kommer man orka motstå frestelsen att sänka blicken mot marken för att se var man sätter ner foten varje gång som man tar ett steg och där med riskera att gå miste om själva resan medan den pågår.