Nu tar vi helgen

Någon gång måste man avsluta. Man måste packa ihop och stänga igen, lämna den sfär man befunnit sig i under veckan. Tidpunkten som allt som oftast är lämpligast för ett sådant avslut är fredagskvällen. Lite irriterad över att jag inte kommer komma längre tvingar jag mig själv att ge upp, lägga undan, lägga åt sidan. Där ute har frosten börjat smyga sig på grönskan under nätternas mörka timmar. Där ute skiner solen.

Jag måste tränga bort den doft som jag upplever att jag andats in de senaste dygnen. Det som känts som ett självklart spår och som jag enträget följt. Jag måste till och med våga överväga möjligheten att jag inbillat mig alltid min iver att snoka. ”Dead end” vilket skullevara frustrerande men lika fullt en ganska trolig lösning. Tre steg för långt, minst sagt. Och just detta måste jag bara skjuta åt sidan, bara överge.

Post-it över allt. Ja det är så jag spenderar min semester och min ledighet. Men nu är det helg och jag har satt upp som krav att jag måste anpassa mig och faktiskt uppföra mig så normalt som ja nu kan då helgen kommer. Något mumsigt att tugga på till doobidoo, kanske lite mysiga ljus på bordet på lördag kväll. Och jag får inte ägna en tanke åt några post-it och högst troligen vilseledande spår. Jag tyckte jag var så smart. Jag trodde jag hade hittat en smart kod. Men någonstans föll allt, två små trista fakta som helt plötsligt talade emot allt anat förutsatt att jag klamrade mig fast vid samma frågeställning. Måste släppa det. Måste.

”Ut ur det, det är fredag för i helvete.” Twitter, doobidoo, helt nya tankar. Har jag tur så går det en bra film på tv i kväll som kan få mig att skingra mina tankar.  Bedöva mig, tvinga mig själv in på bättre tankebanor. Niklas Strömstedt får bli min livboj, räddaren i nöden.  ”Om” kanske, om och om igen, ”om” jag minns. Jag känner hur jag börjar slappna av, om än tillfälligt. Kanske är det så att Niklas Strömstedt är en mjuk övergång, kanske är det så att han är en kompromiss, eller möjligen en knuff i rätt riktning. ”Om” och 1990.

Kvinnorna i Niklas låtar. Ensamheten so ändå blandas med hop som i låtar som ”Den här stan” som jag älskar från det relativt starka albumet ”långt liv i lycka” som kom 1997. En skiva som är som klippt och skuren för en ”singel utan barn” en fredagskväll. Albumet är verkligen perfekt åtminstone i början av helgen. Sen finns ju naturligtvis en risk att man faller in i ”sista morgonen” men det bör undvikas in i det längsta.

Det är någonting med Niklas Strömstedt, hans låtar. Det finns en mildhet, en enkelhet och något självklart och okomplicerat. Kvinnorna i hans texter. Dom där kvinnorna. De där kvinnorna som skymtar förbi, som ligger och andas under strofens yta. Just det är det som kan få mig bort från det som jag vill lämna.

Niklas håller kvar mig i 90-talet fast på ett behagligt sätt. Jag skulle kunna rikta blicken åt Gessles håll, vilket alltid känns så där rätt. Winnerbäck och Le Marc tvivlar jag på skulle göra någonting bättre just nu, de båda skulle troligtvis få mig att dröja mig kvar i det som jag skulle stänga igen och överge för helgen. Räcker Eva dahlgren? Jag tvivlar på det, tyvärr. Det är inte rätt blandning.

Kvinnorna i Niklas låtar är just nu min sista möjlighet till räddning, dekan föra mig in i den helgstämning som jag lovat mig själv en gång i tiden och som jag nu försöker tvinga på mig själv. Detta är inte alls ologiskt. Det är hur självklart som helst . ”Flickor talar om kärleken” och så vidare till ”förlorad igen” och sen ”färja ut i rymden.” Fats jag meder villigt at just nu tar jag det i motsatt ordning, eller inte fan vet jag, jag blandar allt huller om buller. Men det är inte ologiskt. Inte ett dugg ologiskt.

Något nött cd-fodral vilar i min vänstra hand och jag känner hur jag andas. Kvinnorna. Kvinnorna i Niklas Strömstedts texter. ”Förlorad igen” väcker hopp och liv inom mig. Det pirrar. Vem är hon den där kvinnan? Inga post-it i världen kan överträffa det. Strömstedt är välbalanserad medan tillexempel Le Marc ”tippar över” och tar med sig mig åt ett håll som jag inte alls känner för. Men ”förlorad igen” får mig att glömma allt som förut envisades med att klamra sig fast i mina tankar och störa min helgkänsla.

Niklas Strömstedt har fått trängas där mellan Gessle och Le Marc och ibland hamnat alldeles intill Uggla i min skivback. Ibland försvinner han bort från mig tillsammans med Orup, Anders Glenmark, Cajsa-stina Åkesson och Eva Dahlgren, och det är trist, det är verkligen en förlust, åtminstone för en singel utan barn som är ett resultat av sin musiksamling. Hur som haver, det spelar ingen roll. Inget spelar längre någon roll. "Nu tar vi helgen." Strömstedt fick mig dit, helgstämningen är total, så total den nu kan bli och jag glider ner i helgkänslan med twitter inom räckhåll, något att tugga på och Strömstedts texter på hjärnan. Livet är underbart.