Jag minns att jag tyckte det var förnämligt att jag inte fick rösta om hur vida vi skulle gå med i EU eller ej. Det kändes som om jag inte fick en chans att bestämma över min framtid. Jag gick på gymnasiet och hela framtiden skulle avgöras, en framtid som jag såg mig själv vara en del av men som jag inte fick påverka. Jag var arg. Jag läste på, jag engagerade mig och försökte få de som hade rösträtt i min omgivning att rösta som jag tyckte.
1994 kunde man skriva insändare i tidningar, gå med i ett ungdomsförbund eller dela ut flyers. Jag gjorde ingetdera. Men jag var intresserad. Jag kan inte låta bli att fundera på vad jag hade gjort i dag, nu när twitter, Facebook, videobloggar, instagram och vanliga bloggar finns. Om jag hade kunnat sitta om kvällarna med en surfplatta 1994 vad hade jag då gjort? En betydande del av mig är av den uppfattningen att det kanske är lika så bra att så inte var faller. Jag hade en ganska hårdförd retorik med utgångspunkt utifrån en väldigt svartvit världsbild. Ändå i dag kan jag med hjälp av tekniken göra mig hörd på ett sätt som inte var möjligt 1994. Jag är så naiv att jag tycker att vi på det sättet tagit demokratin ett steg till. Vi har en chans som vi inte hade 1994, det har blivit enklare att synas. Frågan är bara vad vi gör av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar