I år är det EU-val och riksdagsval. 1994 var också en politisk vår. Carl Bildts regering skulle få gå. Detta var året då det skulle bli en folkomröstning kring EU-medlemskap. Jag var emot svenskt medlemskap i EU. Jag var rädd för att vi skulle förlora vår " självständighet" och bli styrda från Bryssel. Nu tjugo år senare är jag glad för att vi gick med i EU. Jag var naturligtvis emot Bildt med. I dag är jag för Bildt. Jag hade inga varmare känslor för Invar Carlsson men jag trodde på Mona Sahlin. Jag ansåg att Palme hade haft rätt. Jag minns att jag var väldigt skeptisk till de som ansåg sig vara punkare och vänstersympatisörer. De var för mig väldigt främmande. Ny demokrati satt i riksdagen och Ultimathule var ständigt på tapeten. De främlingsfientliga strömmingarna i samhället var tydliga och märkbara. Detta är tjugo år sen och ändå så känns avståndet mellan 1994 och 2014 ganska så litet.
Visst började mitt intresse för politik på sätt och vis vid Sveavägen den sista februari 1986 men det var nog ändå där den där våren 1994 som jag verkligen kände att jag hade en åsikt. 1991 var jag intresserad, men knappast insatt, än mindre hade jag en åsikt. 1994 trodde jag att jag var insatt vilket naturligtvis var ett självbedrägeri utan dess like, men en sak var då säker, jag var övertygad om vad jag ansåg vara rätt. Det parti som jag då trodde så mycket på är inte nödvändigtvis det parti jag skulle rösta på i dag. Ämnena är de samma nu som då, jobben, skolan, invandring, fast jag har förändrats. Det är väl slutsatsen man kan dra av det hela.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar