Mina sista slantar

Jag överväger att ta mina sista slantar och springa iväg och skaffa ett " presentkort" till iTunes. Det känns skrämmande rätt. Galet men skrämmande rätt. Musiken får mig att drömma och den får mig att andas. Just ju skulle jag vilja skaffa mig några låtar från 50 och 60-talet. Jag tänker Jerry Le Lewis, jag tänker Elvis. Just det där med att ta mina sista slantar och spendera dem på musik är inte helt olikt mig. Snarare tvärsom, det är typiskt mig. Det är antagligen ett mönster hos mig. Det där är en liten vana jag la mig till med redan under de tidiga tonåren. Så fort jag fick chansen stack jag till stan och sprang in i den enda skivbutikerna som min hemstad hade som låg centralt. Där stod jag sen och letade bland skivorna. När jag väl bestämt mig fick jag vänta ytterligare en stund innan jag vågade fram till kassan och betala för skivan. Vi pratar vinyl nu. Orsaken till väntan var att det jobbade en skutsnygg tjej där. Men jag våga inte prata med henne så jag tvingades vänta tills hon försvann bakom ett draperi och ersattes med ägaren, en kille. Väntan kunde bli oändligt lång och vissa gånger tvingades jag ge upp och fick gå hem utan någon skiva. Så såg min tillvaro ut anno 1991. Nu behöver jag vara sticka till närbutiken och köpa ett presentkort, livet har med andra ord blivit lite mindre komplicerat. Japp i morgon ska jag bränna mina sista slantar på musik, fast nu får det bli digitala musikfiler istället för vinyl. Vem trodde att man skulle bli då gammal att man skulle se cd-skivan bli omodern.