En vinternatt då allt bäddas in i snö får man tid att gå runt i det tysta och det mörka som störs av snöns gnistrande yta. Och jag tror det blir stjärnklart. Jag tror att alla ska upp och jobba. De flesta sover nog redan. Jag tänder inga elektriska ljus, tv-n i rummet bredvid får räcka som ljuskälla. Smaken av kaffe är obeskrivlig, jag betalar gärna priset om det så skulle innebära att jag skulle vara sömnlös. Smaken av kaffet är värt det priset.
Jag rör mig längs med väggarna i huset, jag stryker intill fönstren. Det finns ingen där utanför rutorna som snöflingorna smälter sig fast vid. Det är stilla. Januari kan knappast vara stillsammare. Det känns som om tankarna plötsligt orkar nå mitt medvetande. Jag gillar tankarna. Tankarna är lika ljusa och skimrande som snön. Jag gillar känslan av att de får komma, passera förbi för att komma tillbaka igen. Tankarna beter sig som en hund som springer runt ens ben, en hund som är lycklig över att man är hemma.
Det är fullmåne vilken natt som helst. Och jag skulle kunna dö en lindrigare död för att få se lite av månens sken. Om de snöfyllda molnen kunde vika av, gå åt sidan för någon timme och släppa fram månens sken vore jag tacksam. Det är vinternatt.
Jag känner igen utan att förstå varifrån det har sin källa. Det är en djup bekantskap. Det kräver hela min uppmärksamhet. Det är som en katt som hållit sig gömd i bland tvätt som jag ännu inte lagt in i garderoben. en katt som plötsligt fått för sig att visa sig, en katt som kräver min fulla uppmärksamhet en vinternatt som denna.
Och det är äntligen vinternatt. Behovet av nikotin avtog, reducerades i takt med kylan som svepte in från ingenstans. Ett löfte som jag slutat hoppas på. Kanske är det så att snön reflekterar allt, skickar tillbaka det var än det kom i från. Kanske är det så att snön reser sig upp och likt ett damm från diamanter sveper det in, tränger sig in i de sprickor som skapats med tiden utan att motas undan och åtgärdas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar