Jag för ett krig

Jag för ett krig. Det är ett krig jag kommer förlora. En av de många orsakerna till att jag förlorar kriget är att jag saknar kunskap. Kanske just brist på kunskap har tvingat in mig i detta krig som jag nu utkämpar. Jag försöker besegra min trädgård. Jag försöker få ordning på den djungel som erövrar mark. Jag försöker sätta upp någon typ billiga spaljéer som man kör ner i backen. Allt som oftast springer jag runt med en sax och klipper lite på måfå, försöker avgränsa på så sätt. Mitt enda intresse är att rädda kärleksörten och försöka jaga tillbaka grönskan. För att uttrycka sig i klarspråk : ”det går inte så jävla bra.” Clematisen som löper amok försöker jag få till att trassla in sig i sig självt. Här och där skjuter det upp gröna saker ur maken, för mig är detta hopplöst eftersom jag inte är säker på vad som skiljer en buske från et träd, jag vet inte heller vad som är ogräs eller inte.

Jag har helt enkelt gått på linjen blommar det så kostar det säkert pengar att köpa. Blommar det kanske det både är dyrt och märkvärdigt och då gör det ju inget om det sprider sig. Samtidigt så har jag gränser, tydliga gränser, tillexempel sådana där trädgårdsplattor i betong, de ska helst skyddas, fast det har också gått si så där. Just det slaget känns det som jag har förlorat.

Jag har som sagt ingen koll på vad som är ogräs och inte ogräs. En gång i tiden försökte jag utnyttja mina x genom att skicka mms till dem. Jag plåta helt enkelt grönskan och frågade dem skriftligen ” vad fan är detta får jag klippa ner det.” Med åren tröttna jag på det. Svaren var alltid de samma, konstiga namn, långa förklaringar och instruktioner om hur jag skulle vårda dem. Nu är jag mer inne på linjen ” kan de inte överleva mig och min framfart med saxen, må så vara.” ”blommar inte skiten då är det värdelöst.” Men någon välgrundad teori om vad som är ogräs eller inte har jag inte.

Kanske är det bra. För vad är definitionen av vad som är ogräs. Jag kan finna en känsla av befrielse i att jag inte har någon som helst koll. Jag dömer inte ut, eller friar inte utifrån vad andra kallar ogräs. Jag bevarar det jag tycker om, och det andra går mig och min sax till mötes. Det är dock inte nödvändigtvis en säker död just dessa växter möter har det visat sig. För efter en tid sticker liknande gröna filurer åter igen upp i min trädgård, och nu har de flerdubblats. Så frågan är om jag ens har en chans att vinna detta krig med hjälp av min sax. Min otroligt coola sax. Poängen är, på grund av min totala okunskap och till viss del motvilja till att lära mig väljer jag de växter jag gillar och de har jag upptäckt att jag börjat måna om. Jag tar hand om dem. Tittar till dem dagligen. Klipper ner annat som jag ser som ett potentiellt hot mot dem. Det jag inte gillar, ja det dör. Jag har upptäckt att jag på mitt egna lilla vis börjat sköta om min trädgård. Även om jag inte vet vad växterna heter, jag kan inte skilja vad som är ogräs från det som inte är ogräs. Men jag blir lycklig, jag känner mig befriad från andras värderingar om vad som är ogräs eller ej just på min okunskap. Så när folk kommer på besök och pekar mot djungeln oh säger att jag borde rensa ogräs rycker jag på axlarna. ”ogräs för dig, lycka för mig” brukar jag tänka. ”sköt du din jord så sköter jag min med hjälp av min supercoola sax.”