jag snöade aldrig in

Året kan ha varit 1994, det kan även ha varit 1995. Då jag gick  gymnasiet hade man kurser, inte ämnen. I matte fanns det en A-kurs, en B-kurs osv hela vägen upp till ”E” om jag minns rätt. Om jag minns rätt så var det andra året på gymnasiet som jag påbörjade ”A-kursen i religion.” Den varade bara i en termin. Jag minns att jag fick som uppgift att skriva om ”new age” som åter hade fått ett uppsving. Jag skulle besöka en liten relativt nyöppnad butik  i stan som sålde kristallkulor, tarokort, rökelser och oljor. Jag tvekade inte direkt inför uppgiften. Det var snöblandat regn då jag begav mig upp till butiken. Belysningen var obefintlig och skuggorna hade flyttat in tillsammans med dofter från aromlampor.

Som så många andra var jag intresserade av det övernaturliga.  Arkiv X hade fått fäste hos den svenska tv-publiken. Man kan säga att då jag öppnade dörren till den butiken öppnade jag även dörren till ett intresse för religion. Detta ska icke blandas ihop med att jag på något sätt blev religiös på kuppen. Men jag hann med åren med att läsa mer religion och även en gymnasial grundkurs i psykologi, Freud, Pavlo, Marshlow, parapsykologi blev ytterligare ett par pusselbitar. Det var inte gudarna, det var inte de magiska krafterna, det var inte heller någon form av levnadsregler som fångade mitt intresse. Det var mer det filosofiska planet, eller snarare teorierna. Jag kunde inte låta bli att fundera på om teorierna gick att omsätta i praktik, och i så fall hur, och vad skulle resultatet bli. Det var snarare nyfikenhet än ren gudslängtan som blev min drivkraft, och allt började på sätt och vis där då jag öppnade dörren till den där butiken.

Kvinnan bakom disken granskade mig, i handen höll jag ett kollegieblock som blivit fuktigt av snö och så gott som oanvändbart i handen. Kvinnan följde mig med blicken då jag gick runt i butiken och försökte få grepp om vad jag såg. ”Anden i glaset” hade man ju hört talas om och ”flygande tefat” med för den delen. Det låg stenar överallt, och något vatten porlade i någon form av inomhusfontän. Plötsligt säger kvinnan ” Ursäkta men jag kan inte släppa det, jag ser siffran sju runt omkring dig. Har du någon förklaring till det. Hur kommer det sig att jag ser sjuor runt hela dig.” Jag kommer aldrig glömma det. Jag var säker på att hon chansat och jag var säker på att hon kunde läsa min reaktion och där med räknat ut att hon träffat rätt. Jag gjorde det enda logiska, jag ljög som en häst travade. Jag förnekade all form av inbladning med siffran sju. Jag förnekade att tre stycken sjuor förekom i mitt personnummer. Jag trodde inte då att hon hade ”förmågan” och jag tror inte heller i dag att hon hade en ”förmåga” men däremot fick jag en känsla av att denna värld skulle jag nog komma att gräva ner mig i ett tag. På et eller annat sätt skulle jag snöa in på det. Jag blev aldrig övertygad, jag ände aldrig ett behov av att tro, men som sagt snöade in det gjorde jag, något jag aldrig ångrat. Behöver jag säga att jag var barnsligt förtjust i Cajsa-Stina Åkerströms "fråga stjärnona."