vi pratade inte om det

 Hennes röst är trevande, den är försiktig. Jag försöker låta stadig. Jag undrar varför hon hör av sig. I efterhand kan det mycket väl vara så att vi avslöjade allt för mycket på allt för kort tid under alldeles för få samtal under de där sommarmånaderna. Det är mycket möjligt. Ändå så vet vi båda vilka vi är.  Vi vet mer än tillräckligt. Ord som väller fram i stunden, ord av uppriktighet och i samförstånd går aldrig att ta tillbaka. Och jag får en känsla av att det som sades då för flera år sedan ändå skulle kunna bli ett samtalsämne. Ändå har jag bestämt mig för att undvika att göra det till ett samtalsämne. Med åren har jag lärt mig att det i vissa lägen är bäst att tiga och spela dum. Orsaken till att hon ringer är att både hennes och mitt namn står på en gästlista, det handlar om en liten sammankomst som ska äga rum om några veckor. Vi bygger samtalet kring den sammankomsten och vi uppdaterar varandra om vad som hänt sedan vi sågs senast. Vad vi vet om varandra vidrör vi inte med ett enda ord. Det ligger där och vibrerar under ytan ändå.