köra huvudet i sanden

På avstånd, på drygt trettio meters avstånd står fotografen. Teleobjektivet är riktat mot mig. Jag försöker komma undan, göra mig så lite som möjligt. Jag vill vara en liten del av bilden. Men jag är helt utlämnad i fotografens händer. Jag måste ha tillit till att vi möts i förberedelserna och att vi har förstått varandra. Jag måste ha tillit till att det går att ”göra om och göra rätt.” jag vet att teleobjektivet har siktat in sig på mig, men jag har inte en aning om hur vida kameran fångar mig på bild efter bild i just det ögonblicket.

”Göra om och göra rätt” och ha ”tillit.” bristen på tron och möjligheterna i att ”göra om och göra rätt” och brist på erfarenhet kan ge ett resultat i att konsekvenserna av ett halvårs handlande kan göra sig påminda under flera års tid, och händelserna kan dyka upp i ens tankar med jämna mellanrum för resten av ens liv. Om just det där halvåret råkar infinna sig vid en viss tidpunkt i ens liv. Samtidigt påminns jag om att man hann leva flera livstider under ett halvårs period då man var runt tjugo, i dag får man vara glad om man ens överhuvudtaget hinner tänka klart en tanke, om man lyckas komma fram till något beslut och påbörja någon form av handling under ett halvårs tid.

Kanske just det där med bristen på erfarenhet och bristen på tron om att det mesta gick att rätta till gjorde att flykt, köra huvudet i sanden tycktes vara en perfekt plan. Ganska snart visade det sig att det var alt anat än en smart plan. I ordets alla bemärkelser fick jag betala tillbaka med ränta. Men samtidigt, just den där tron på ens egna val och på möjligheten i att ”göra om och göra rätt”  gör att jag i dag tar det där halvåret med ro. Jag kan se en del positivt som kommit ut ur det. Men det var lite som om jag fick betala först och först långt senare ha glädje för det som jag betalat för. Några möten jag inte dök upp på, några åtaganden som jag gav fan i, några samtal som drog ut på tiden. Det fick konsekvenser, det ena ledde till det tredje. Och jag är nog den första att medge att jag körde vidare på linjen ”kör huvudet i sanden” och just nu vill jag skyla det hela på bristande livserfarenhet och omedvetenheten om möjligheterna i ”att göra om och göra rätt.”

Ett halvårs tid. Det är faktiskt det som det handlar om. Ett halvårs tid. Detta slår ner som en blixt från klarblå himmel då jag kravlar runt i en sandhög och försöker skapa någon form av avstånd från kameran, försvåra arbetet lite för fotografen som inte har en aning om vad jag är ute efter utan får gå på en vild chansning. Jag inser att jag inte kan gömma mig bakom sandhögen, men jag kan ju krypa ihop, låta delar av mig försvinna. Jag vet att teleobjektivet kommer hitta mig, men frågan är hur mycket det kan fånga om jag bara gör mg så svårtillgänglig som möjligt.