Den där helgen

Den där helgen kommer allt närmare. En helg som är oplanerad. Och jag kämpar med mig själv, brottas med alternativen. Ett alternativ är att packa väskan och dra vilket i och för sig vore väldigt trevligt, det som talar emot är min lathet först och främst. Ibland vill man göra något på alldeles egen hand, man vill komma bort från den stad där man lever.  Samtidigt vore det enklare at hitta på något hemma. Men jag kan inte sluta tänka på rena bord vid fönstret som väter ut mot gågatan. Nya människor, nya vibrationer och en anonymitet som jag älskar. Tyst och diskret vil jag försvinna in i de skuggiga gränderna och bara ta mig fram mot ett uttalat mål via skuggor och gatljus. Det där med längta efter anonymitet har jag alltid känt. Det grundar sig nog i att man vuxit upp på ett ställe där alla känner alla och flocktillhörighet har varit viktigt. För mig som bär tydliga drag utav en ensamvarg kan det ibland gå en på nerverna, precis som jag ibland kan längta efter det. Det kan vara skönt att röra sig i miljöer där alt är bekant, hemvant och tryggt. Men just nu har den där längtan att få komma bort vaknat. Det känns som om det ska hända något får jag göra det på egen hand. Sällskap känns ganska ouppnåeligt, men det är okej. Det kanske till och med kan vara en fördel om man väljer att se det positiva i varje situation. Vad vet jag? Det är ju ändå s, som singel utan barn kan man faktiskt fly, man kan gå under jorden. Det kan jag tycka är en oerhörd skön frihetskänsla. Det finns ingen som är beroende av en, oh ingen som behöver få veta någonting om en. Man väljer själv. En känsla av att ha ödet i sin hand. Man kan bara packa och dra om man nu känner för det, åtminstone en helg. Det är ingenting som är självklart, framför allt inte om man har en relation.