speciella rum

Vi har alla våra speciella rum. Om vi inte har flera olika rum att välja på så har vi kanske ett speciellt hörn, eller en speciell vägg i vårt rum, en plats som är helig. En plats som rymmer så mycket. Jag har tveklöst det. Jag har mitt rum. Jag går runt i det rummet och jag inreder det utifrån mitt inre. Föremål som står utplacerade finns där av en orsak. Den orsaken behöver inte vara uppenbar för en gäst, även om det är hur naturligt som helst för mig, utifrån mitt inre.

Det är som man placerar ut saker i rummet som befäster just detta faktum. Man fyller det med fragment av ens innersta, i mitt fall har jag spritt ut delar av min dnakod i rummet. Tanken på att en dag förvandla just detta rum till en barnkammare känns i det närmaste absurd, tanken är ohanterbar i dagsläget, vilket i och för sig är ganska logiskt med tanke på att ett sådant resonemang är rent hypotetiskt utan någon som helst grund i verkligheten. Om jag verkligen skulle vara i behov av en barnkammare kan jag tänka mig att prioriteringarna skulle se lite annorlunda ut, men vad vet jag.

Ibland får Jag för mig att jag placerat ut saker snarare för att markera revir än att spegla delar av mina tankar och behov. Det är möjligt att jag är helt ute och cyklar. Jag har tagit rummet i besittning, det är mitt rum och jag kommer aldrig lämna det. Jag placerar ut saker för att markera det och visa att rummet för evigt bär min doft och spår utav mig, spår som aldrig går att tvätta bort. Det är kanske just det som kännetecknar ens speciella rum, ens egna lilla hörn, just det att det för evigt är märkt.