Just detta inlägg är märkligt att skriva. Dels för att minnet är grumligt då det väl kommer till fakta, det handlar snarare om känsloupplevelser, dels för att en hel nation påverkades. Jag minns det som att jag vaknade på morgonen och hörde första rapporten på radio. Estonia hade gått under. Det kändes obegripligt, jag vet att jag försökte snappa upp vad som sades. Det kändes hopplöst och så onödigt. Vad hade skett?
Senare den dagen onsdagen den 28 september 1994 befann jag mig hos min dåvarande flickvän och hennes familj. De hade flyttat till min stad tidigare samma år, de hade flyttat från Lindesberg som drabbades väldigt hårt. Tv-n stod på hela dagen. Chocken övergick sakta men säkert till sorg. En sorg som låg som en tung våt filt över oss. Landet hade fått en ny statsminister och Carl Bildt skulle avgå. Landet stod inför en stor folkomröstning som gällde EU-medlemskap. Allt detta suddades ut, allt försvann och media fylldes av denna tragedi.
Ganska snart kom en viss form av vrede och efter det kom spekulationerna i gång. Vad hade man haft för last, varför hade det skett, försökte man dölja sanningen för oss medborgare? Konspirationsteorier förekommer alltid, även om det nu förtiden finns vittnen med mobilkameror och vi lever i en form av övervakningssamhälle som vi inte gjorde vid den tidpunkten.
Palmemordet, Estonia och tsunamin är nog de tre största katastroferna jag upplevt näst följt av Göteborgsbranden och mordet på Anna Lindh. Rangordningen gör jag utifrån hur jag upplevde omgivningens reaktioner bör man tillägga.
Det mörka vattnet som revs upp av vågor, Ljudupptagningar från den nattens radiotrafik, ytbärgare och reportrar på en kaj. Så minns jag tv-bilderna. Det fanns inget internet 1994. Jag minns hur min dåvarande flickväns familj ringde runt till allt och alla de kände som skulle kunna veta något. Det man fick fram vill jag minnas var minst sagt magert material. Jag tror att de fick reda på att någon de kände hade befarats omkommit. Direktsänd tv från några fåtal tv-kanaler det var det enda informationsflöde som gick att tillgå. Jämför med skogsbranden sommaren 2014 då bilder spreds över nätet kontinuerligt.
Vad var det som hände? Min högst personliga uppfattning så här 20 år senare är att det som skedde var att Estonia befann sig ute på Östersjön i hårt väder. Bogvisiret slets upp och vatten strömmade in och Estonia sjönk. Så här tjugo år efteråt kan man diskutera om Estonia borde ha lämnat hamnen eller inte, och man kan diskutera i vilket skick bogvisiret var. Det var diskussioner som tog sin början ganska så omgående efter katastrofen.
Väntan, chocken, sorgen och spekulationerna om vad som hade hänt var det jag minns från den där eftermiddagen. Jag kände ingen som omkom i Estonia, men det kändes som om alla kände någon, eller kände någon som kände någon som varit med på Estonia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar