kalhygge kan nog ha sin charm

Gryningen kommer med frost. Kanske frosten återvänder med kvällen. Det är mörkt när jag vaknar och september är så gott som över. Jag längtar eter biografens mörker. Jag hittar tillbaka till min musiksamling innan kaffet bryggts klart och det ger luft till mina tankar. Allt det där som jag ännu inte tagit tag i kanske jag åtminstone kan överväga att göra något åt inom de närmaste åren, att tänka i mindre tidsramar än år känns för instängt.

Det finns saker som jag borde ta tag i, och ska det bli något av det hela borde jag göra något åt det just nu. Helst borde jag ha gjort något åt det redan i går.  Jag borde ta tag i de där vuxengrejerna, fundera på försäkringar och spara till renoveringar som är allt för välbehövliga.  Jag kanske borde rusa i väg och köpa lökar för att det ska blomma i min omgivning kommande vår. Och från marken under minna fötter och hela vägen norr över dröjer minusgraderna sig kvar efter natten.

I ljudbokens klimax bröt ett inkommande samtal sig fram. Då jag svarade mest för att bryta mot mina principer frågade en kvinna om jag var jag. Jag svarade med motfrågan om vem hon var. Så höll vi på en stund. Tillslut utgick hon från att jag var jag. Då hon nöjde sig med mitt ”hmmande” som bekräftelse började hon rabbla mitt telefonnummer. Jag lyssnade bara. Efter det sa h hon ”grattis du har vunnit..:” då tackade jag för mig, jag lade på och blockerade numret. Det är hypotetiskt möjligt att jag verkligen vunnit något, sannolikheten säger något anat. Troligtvis skulle hon försöka få mg att acceptera någon deal, man vinner inte bara så där utan att det är något skumt.

Mörkret utanför fönstret på morgonen får mig att ta till vitamintillskott. Jag vet inte om det fungerar, men jag tror på det och det kanske räcker. Media fylls av inrikespolitik. Jag kommer inte ifrån känslan av att det är något bekant över den regering som förväntas tillträda, men samtidigt hyser jag mina tvivel, kan denna regering existera med vår samtid det bekanta finns en känsla av det föråldrade, det förlegna. Samma känsla som inrikespolitiken ger mig återfinner jag i de bilder som jag sparat på min dator. September12, september13, och nu september 14. Jag upplever inget naturligt behov av repriser. Tiden är inte oändlig, och den ligger inte alltid framför en. Vad gör man liksom då oktober tagit slut? Hur brukar man säga? ”Man ser inte skogen för alla träd?” Just så kan jag känna det då jag går och plockar av bänkar och bord. Det är då jag funderar på om inte kalhyggen kan ha sin charm trots allt.