Fan vad livet är på mig

Morgonen inleds med att jag vaknar för tidigt. Allt som oftast vaknar jag för tidigt. ”Stockholm i natt" som Peter Jöback spelade in en gång i tiden snurrar i mitt huvud, det är som den väcker mig. Jag vill helst somna om men det går inte. Det tycks vara helt omöjligt. Vemodet och så det där året, det där datumet, den elfte september tränger sig på. Jag påminns om att det är tjugo år sedan Estonia sjönk och det är tio år sedan tsunamin. Jag får inte bort dessa tankar ur skallen. Det är avskyvärt och jag vill inget hellre än att få somna om. Fan vad livet är på mig i dag. 

Jag vet inte vad som skulle kunna få mig att somna om. Cigarretterna tycks inte bidra med någon trötthet. Katterna slåss om min uppmärksamhet bokstavligen talat. De far runt i mitt knä, de jamar, de slåss lite med varandra och klättrar över tangentbordet. Frågan är om de inte leker skeppsbrott. Fan vad livet är på mig i dag.

Jag får mail efter mail om att jag borde hämta ut något som jag köpt på tradera. Jag vet inte vad det är men det är uppenbarligen inget jag saknar. Men jag lovar mig själv att ta tag i det. Plikt, jag är skyldig någon säljer att hämta ut det där paketet, jag tror det är så. Egentligen så kan säljaren få tillbaka sin vara och säljan den igen, bara jag slipper störas. Varför kunde de inte bara stoppa ner paketet i min brevlåda eller skänka det till rädda barnen? jag har ju pröjsat räcker inte det? Fan vad livet är på mig i dag.

Inte försvinner Peter Jöbacks stämma som ekar i min skalle. Inte försvinner texten  till ”Stockholm i natt” som jag kan utantill bitvis. Anna Lindh och Clark Olofsson som omnämns mellan de poetiska stroferna. Jag tvingar mig själv att ta en frukostdejt med kaffebryggaren. Helt plötsligt känns verkligheten rätt så okej. Verkligheten måste kunna samverka med kaffedrickandet. Fan, fan vad livet är på mig i dag.

Tuff och Gruff och jag sjunker ner vid datorn och jag börjar svara på mail. Det är en av de saker som jag älskar med morgonen. Jag vill sitta där vid min dator och ta tag i mailen. Jobbmail och privata mail medan musiken strömmar ur datorns högtalare. I takt med att jag sveper den ena koppen efter den andra börjar jag formulerar mailen. 

Det skulle bli korta svar. Jag hade egentligen inget att säga. Det har jag sällan eller aldrig. Ändå slutar det allt som oftast att jag börjar ”babbla” antingen i ett samtal eller i form av mailskrivandet. Jag känner ett behov av att ta ut svängarna, föreläsa och predika. Jag har en känsla av att de flesta i min omgivning vant sig och slutat lyssna för länge sen. Just den tanken stör mig inte direkt, den hindrar mig inte från att fortsätta mala på. Mitt mailkonverserande får ta tid och plats på bekostnad av rakandet.  Jag måste raka mig i dag. Det är prio ett, och just därför skjuter jag upp det. Fan vad livet är på mig i dag.