Kärnans nya skal

Ett år, ett år lämnade jag mig själv på ätt och vis. Det var minst sagt välbehövligt. På vissa plan stack jag från mig själv. Det var en befriande känsla att göra det. Jag vet inte om jag tänkte så mycket nytt. Ska sanningen fram tror jag inte att jag tänkte alls. Det kändes mer som jag var en maskin. Självvalt och härligt. Det positiva var att jag fick längta, jag fick längta tillbaka till mig själv. Jag hann att sakna mig själv, samtidigt som jag kunde tvinga mig själv att skapa distans, se på de olika uttrycksformerna som jag så flitigt använt och ompröva dem.  Jag skulle inte vilja påstå att jag förändrades, snarare tvärtom jag förstärkte mig själv och min knepiga inre kärna. Däremot fann jag en längtan efter att skaffa nya verktyg. Och jag såg att det fanns behov för nya hjälpmedel. Jag tvingades att acceptera att jag inte kunde fortsätta att leva ett liv utan glasögon.  Ett annat alternativ skulle vara som att försöka ta sig igenom den dörr som stängts till det förflutna. Kanske kunde jag inse att det fans ett gap mellan nu och då. Kärnan finns kvar, men det förändrar inte det faktum att det inte går att resa tillbaka i tiden. Det går bara att bädda in kärnan med nytt material.