just ingen som helst struktur

Det där med att vara ”singel utan barn” får nog sina konsekvenser i vardagen. Man har ingen annan att ta hänsyn till. Det i sig kan ju ha sin charm. Problemet är att vardagliga rutiner som stadiga rutiner kring mat inte faller sig naturligt. Om det är tomt i kylskåpet blir det lätt kebab. Tanken å att äta vid ett köksbord känns lite främmande. Man plockar inte bort förskärare och vad spelar det för roll om burken med kattmedicin står framme med locket avskruvat. Sådana saker skulle naturligtvis vara otänkbara om man hade barn. All form av rutiner måste skapas utifrån subjektiva riktmärken, det finns ingen dagistid att passa, det finns inga krav på att det alltid måste finnas mjölk hemma. Endast yrkeslivet ger en absolut strikt verklighet att anpassa sig efter. Och ska sanningen fram så är det väl lite i och så med det då man jobbar extra eller mer än gärna gör turbyten. Att jämföra vardagen som ”singel utan barn” med någon annan livssituation är helt omöjligt. Singlar som har barn har naturligtvis att förhålla sig till situationen som förälder. Sambos, särbos, gifta med eller utan barn har andra förutsättningar och jag är minst sagt tveksam till att situationen ”singel utan barn” är det vinnande konceptet. Däremot medger jag att det är ganska kul, dock är inkasserandet av vuxenpoäng minimala vilket avspeglar sig i bristen på rutin.